Orange blev lila

Vid en ungefärlig räkning kom vi fram til att vi har haft den våldsamt orangea vardagsrumsväggen i över tre år nu (innan dess var den vittapetserad, vilket var värre), och jag har varit less på den i typ ett. Nu är den delikat - lila i sin mest ambitiösa form – och det har uppskattats av samtliga fyra inneboende, till skillnad från när väggen gick från vit till orange. Den bleka, och ack så sköra, katten Sixxxten var instängd i sovrummet den gången, för att inte befläckas under målningsproceduren. Intet ont anandes vandrade han lojt mot vardagsrummet när väggen var dammtorr (och illorange). Han tvärnitade mitt i ett steg, anade något våldsamt i vänster ögonvrå… Så stirrade han tvärt på väggen, och i den blicken fanns det minsann pur förfäran, han tycktes aldrig ha sett något mera chockerande och fruktansvärt fult. Men, denna gång reagerade han mildare, vilket måste tyda på att lila är en större favoritfärg än orange. Och jag håller med honom.

 Här är några bilder från själva målningskvällen. 

Väggfärgen innan renoveringen.

Motsatta, bruna vägg, och soffan som sjunger
 "It's another Tequila Sunrise", tillverkad
i svärmors gamla bomullsdraperi från 70-talet. 

De första penseldragen komplementfärg. 

Den orangea färgen har svårt att släppa taget, hela
tre lager färg gick det åt för att täcka den.

Glansränderna kräver noggrann vattenpassning,
mätning och tejpning. Tack och lov att det finns
händiga, hjälpsamma, golvnära väninnor.

Tejpen avlägsnas, och vi hoppas innerligt att ränderna
i glansskillnad ska förbli lika perfekta när färgen torkat.